Världen behöver mångfald – och endräkt!

Vad betyder enhet i mångfald, det ideal som de bahá’í-troende ständigt upprepar? Ska en värld skapas, där konformitet och konsensus är idealen, och ändå kräva att människorna ska vara olika varandra? Nej, det är tvärtom, och därför borde begreppet kanske kallas mångfald i enhet. Det måste stå klart att vår värld alltid kommer att ha olika människor precis som en vacker trädgård har många sorter av plantor, buskar och träd. Men varken i trädgården eller i människornas samhälle kan vi tillåta det som skadar helheten.

Skadorna i samhället beror inte på mänsklighetens mångfald, utan på att så många – oberoende ålder, börd, utseende, till och med oberoende av familj – ända från barndomen bibringats falska fördomar, felaktiga ideal, oriktiga begrepp och dåliga vanor. Om barnet får rätt undervisning och får växa och utvecklas i en god miljö kommer det att fostras till en storsint människa. Sådana människor blir kärleksfulla och toleranta, och kommer inte att ha några problem med samhörighet och enhet. Men om man sätter den sköra blomman bland taggbuskarna kommer den att bli en trasig blomma eller en dålig taggbuske.

Den omgivande miljön och undervisningen är av central betydelse för både den enskilde och samhället. Detta låter som en sanning som sociologer och psykologer upptäckt under senare delen av 1900-talet. Bahá’í-trons grundare, Bahá’u’lláh, uppenbarade denna sanning redan på 1800-talet.

Enligt bahá’í-läran är inte ett barns natur sådan att den efter lärarens gottfinnande likt vax kan stöpas i vilken form som helst. Var och en har ända från början sin gudaförlänade och unika egenart och personlighet.  Denna kan utvecklas fördelaktigast endast på ett visst sätt. Det finns inte två människor – inte ens enäggstvillingar – som har identiska anlag, fallenheter och begåvningar. Den verkliga fostraren – förälder eller lärare – försöker aldrig tvinga in två anlag in i samma form. Undervisaren kommer faktiskt aldrig att försöka tvinga in något anlag som inte hör hemma hos det unga barnet.

I stället kommer den uppmärksamme fostraren att se och vördnadsfullt vårda det unga väsendets framträdande anlag, uppmuntra och skydda dem och lämna dem den näring och hjälp de behöver.

Detta arbete liknar trädgårdsmästarens, som vårdar olika plantor och förstår vad de behöver. En planta tycker om det klara solskenet, en annan den svala skuggan, en älskar vattenbrynet och en annan den torra kullen, en trivs bäst på sandmark och en annan i rik lerjord. Alla måste få sina behov lämpligt tillgodosedda, annars kan deras fulländning aldrig fullständigt uppenbaras.

Hur få är inte de, som från sin tidigaste barndom fått lära sig att älska Gud av hela sitt hjärta och viga sitt liv åt Honom, att anse välvilja mot mänskligheten som livets högsta mål, att på det fördelaktigaste utveckla sin förmåga för allas gemensamma bästa! Ändå är detta säkerligen grundvillkoren för god uppfostran. Att bara slå i sig aritmetik, grammatik, geografi, språk, kemi, osv, har förhållandevis liten betydelse, när det gäller att dana storsinta och dugliga människor.

En annan sanning som låter modern, men som Bahá’u’lláh uppenbarade på 1860-talet, är att ingen är för gammal för undervisning och fostran. En människas utveckling och växande pågår livet ut, och även därefter.

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s