Regnbågsvävaren III

Utvalda skrifter av ‘Abdu’l-Bahá

1

 Sann religion är källan till  kärlek  och försoning mellan människor, orsaken till prisvärda egenskapers utveckling. Men människorna håller fast vid förfalskning och imitation och är likgiltiga mot den enande verkligheten. Därför är de berövade och utestängda från religionens strålglans. De följer vanföreställningar och beteenden som de ärvt från sina fäder och förfäder, och de tror att detta är andlighet.

Det är sällsynt att folk offrar oxar och tackor numera. Brännoffrens tid är förbi. Men massorna sitter fast i ett liknande tänkande. De följer slaviskt de olika stegen i tvagningen inför en bön. Om de tvättar sina kroppsdelar i fel ordning blir bönen ogiltig. Om de råkar vända sig lite åt fel håll blir bönen ogiltig. Om de snubblar på orden tror de också att bönen blir ogiltig, och de börjar om från början.

Religiösa vanföreställningar inlärda under barndomen är rådande i sådan utsträckning, att de så kallade religiösa människorna har tagit bort den gudomliga sanningens himmelska ljus. I stället sitter de i imitationernas och inbillningarnas mörker, och anar de bristerna svarar de med skenhelighet och hycklad andlig fattigdom. Det som var menat att befrämja liv, har blivit orsaken till död. Det som skulle ha varit ett tecken på kunskap, är nu ett bevis på okunnighet. Det som var en del av den mänskliga naturens upphöjdhet, har visat sig vara dess förnedring.

Den religiöse har hållit fast vid imitation och förfalskning och försummat och övergivit helighet och religionens helgade verklighet.Därför har den religiöses rike inskränkts och förmörkats medan materialistens område har vidgats och gått framåt. Denna utveckling började i slutet av 1800-talet och är fortfarande verksam. Buddhismen och andra asiatiska religioner blandades upp med dyrkan av ett outsinligt antal lokala gudomar. Kristendomen föll i Västerlandet, slutgiltigt i och med platt-teven och I-phonen. Islam är på väg att möta samma öde. Till och med i det religiösa tvångets Iran växer ateismen bland unga människor.

När solen går ner är tiden kommen för fladdermöss att flyga.

2

Religion är det yttre uttrycket för den gudomliga verkligheten. Därför måste den vara levande, livgivande, rörlig och framåtskridande. Om religion är utan rörelse och icke utvecklande är den utan gudomligt liv; den är död.

De gudomliga förordningarna är ständigt i verksamhet och utveckling; därför måste deras uppenbarelse vara fortgående och oavbruten. Alla ting är underkastade omformning. Detta är ett millennium av liv och förnyelse. Vetenskap och konst, industri och uppfinnande ska reformeras. Lag och etik kommer att ombildas och omorganiseras. Tankevärlden har blivit pånyttfödd och en rad parallella processer är igång.

Kommer de föregående regeringarnas tyranni att besvara ropet på frihet, som har höjts från mänsklighetens hjärta i denna upplysningens cykel? Det är påtagligt att inga livsbefrämjande resultat kommer att kunna klämmas fram ur de gamla sederna, institutionerna och ståndpunkterna. Skall, med tanke på detta, blind imitation av förfäders traditioner och teologiska tolkningar fortsätta att leda och kontrollera det religiösa livet och mänsklighetens andliga utveckling idag? Skall människan, utrustad med förståndets förmåga, okritiskt följa och hålla fast vid dogmer, trosläror och nedärvda övertygelser, som inte tillåter förnuftets undersökningar i denna tid av lysande verklighet?

Från verklighetens frö har religion vuxit till ett träd, som har skjutit ut löv och grenar, blommor och frukter. Efter en tid har detta träd kommit i ett tillstånd av förfall. Bladen och blommorna har vissnat och försvunnit; trädet har dött och bär inga frukter. Det är inte rimligt att människan skall hålla sig till det gamla trädet, påstå att dess livskraft är oförminskad, dess frukter oöverträffade, dess tillvaro evig.

Om vi gör exakt som Profeten gjorde, enligt den ofelbara Skriften, så går det oss väl.

Verklighetens frö måste på nytt sås i människors hjärtan för att ett nytt träd ska kunna växa upp och nya gudomliga frukter uppfriska världen. På detta sätt ska nationer och folk, som nu är delade i religion, samlas till enhet. Imitationer kommer att överges, och ett verkligt universellt broderskap kommer att upprättas. Krigföring och missämja kommer att upphöra bland människorna; alla kommer att försonas som Guds tjänare. 

3

Varje gudomlig religion innehåller två slag av förordningar. Det första berör den andliga mottagligheten, utvecklingen av andliga principer och vederkvickelse åt människans samvete. Dessa förordningar är oundgängliga och grundläggande, ett och samma i alla religioner, oföränderliga och eviga, de är verklighet och inte underkastade förändringar. Hans Helighet Abraham förebådade denna verklighet, Hans Helighet Moses förkunnade den och Hans Helighet Jesus Kristus etablerade den i mänsklighetens värld. Alla de gudomliga profeterna och budbärarna var instrumenten och kanalerna för denna samma eviga, oundgängliga sanning.

Det andra slaget av förordningar i de gudomliga religionerna är de, som hänför sig till mänsklighetens materiella angelägenheter. Dessa är de materiella eller tillfälliga lagarna, som undergår förändring i varje dag av manifesterande, i överensstämmelse med tidens trängande behov och mänsklighetens villkor och olika förmågor.

4

I vårt solsystem är upplysningens medelpunkt solen själv. Genom Guds vilja är denna centrala lysande kropp källan till existensen och utvecklingen av alla naturföreteelser. När vi iakttar de materiella rikenas organismer, finner vi att deras tillväxt och fostran är beroende av solens värme och ljus. Utan denna livgivande impuls skulle inte några träd eller växter växa, inte heller skulle det vara möjligt för djur eller människor att existera; i själva verket skulle inga former av skapat liv vara uppenbarat på jorden.

Men om vi tänker efter djupt, kommer vi att inse att den stora förlänaren och givaren av liv är Gud, solen är förmedlaren av hans vilja och plan. Därför skulle världen befinna sig i mörker utan solens välgörenhet. All upplysning i vårt planetsystem härrör sig eller utstrålar från solcentrat.

På samma sätt måste det vara en medelpunkt av ljus i det andliga riket av intelligens och idealism, och denna medelpunkt är den evigt varande, evigt skinande solen, Guds ord. Dess ljus är sanningens ljus, vilket har lyst över mänskligheten och upplyst tankens och moralens rike samt skänkt den gudomliga världens välgörenhet till människan. Dess ljus är orsaken till själars undervisning och upphovet till hjärtans upplysning; i skimrande strålglans sänder det ut budskapet om Guds rikes glädjande nyheter.

Kort sagt så är den moraliska och etiska världens och den andliga pånyttfödelsens värld för sina framåtskridanden beroende av denna himmelska medelpunkt av ljus. Den sprider religionens ljus, skänker liv till anden, genomsyrar mänskligheten med föredömliga dygder och skänker evig härlighet.

Denna verklighetens sol, denna glansens medelpunkt är Guds profet eller manifestation. Precis som den materiella solen skiner på den materiella världen och skapar liv och tillväxt, så skänker den andliga eller profetiska solen ljus åt den mänskliga världen av tankar och intelligens; och om denna sol inte gick upp vid den mänskliga tillvarons horisont, så skulle människans rike bli mörkt och utsläckt.

5

Begrunda Hans Helighet Kristus tid. Folk, raser och regeringar var många, religioner, sekter och samfund var talrika, men när Hans Helighet framträdde, visade sig den messianska verkligheten vara den samlande medelpunkten som förenade dem alla under en och samma helgedom av enighet. Betänk detta. Skulle Hans Helighet Jesus Kristus kunna ha förenat dessa skilda element eller kunnat åstadkomma sådana resultat genom politisk makt? Var denna enighet och förlikning möjlig genom materiella krafter? Det är påtagligt att det inte var så; nej, dessa olika folk förmåddes snarare att komma tillsammans genom en gudomlig makt, genom den Helige Andes fläktar. De förenades och upplivades genom ingjutandet av ett nytt liv. Kristi andlighet övervann deras svårigheter, så att deras oenighet fullständigt försvann. På detta sätt förenades dessa skilda folk och blev sammansvetsade i ett kärleksförbund, det enda, som kan förena hjärtan.

Sålunda är det visat, att de gudomliga manifestationerna, Guds heliga språkrör, är hans samlande medelpunkter. Dessa himmelska budbärare är mänsklighetens sanna fåraherdar, ty närhelst de uppenbarar sig i världen, förenar de de skingrade fåren.

Den samlande medelpunkten har alltid framträtt i Orienten. Hans Helighet Abraham, Hans Helighet Moses, Hans Helighet Jesus Kristus och Hans Helighet profeten Muhammed var samlande centra i sin dag och tid, och alla reste sig i öst.

Idag är Hans Helighet BAHÁ’U’LLÁH den samlande medelpunkten av enhet för hela mänskligheten och Hans ljus’ härlighet har likaledes grytt i öster.

Han grundlade mänsklighetens enhet i Persien. Han etablerade harmoni och enighet bland religiösa övertygelsers, samfunds, sekters och kulters skilda människor genom att befria dem från tidigare imitationers och vanföreställningars bojor. Han ledde dem till de gudomliga religionernas verkliga grundval.

Från denna grundval framlyser andlighetens strålglans, som är enighet, kärlek till Gud, kunskap om Gud, prisvärd moral och den mänskliga världens dygder. Bahá’u’lláh förnyade dessa principer precis som vårens ankomst uppfriskar jorden och skänker nytt liv till alla materiella varelser.

(Ur UTVALDA SKRIFTER AV ABDUL-BAHÁ)