Vi får snart en ny diskrimineringsombudsman (DO). Hon heter Katri Linna. Det som är bra med att nya ombudsmän tillsätts är att de frågor som hör till området ventileras extra mycket då. Sedan kan det tyvärr vara alltför tyst i samhällsdebatten, även om ombudsmannen sliter som aldrig förr.
Tidningen Dagen har idag, den 22 oktober 2008, publicerat en intervju med henne. Eftersom Dagen är en kristen tidning är det naturligt att Katri Linna fått frågor om religion. Hon konstaterar att religionen måste få mer utrymme i samhällsdebatten, och tillägger att förståelsen från den stora anti-religiösa massan i vårt land är dålig när det gäller att religionen kan vara en viktig del av människors liv.
Religionen accepteras väl så pass mycket, att det ändå finns med som ett ämne i skolan inom ramen för SO:n. Jag vet inte riktigt vad som sägs och hur det sägs på religionstimmarna i skolan. Det skiljer sig säkert mellan skilda delar av Sverige, och mellan olika skolor i en och samma kommun. I alla fall håller man inte bara på med just kristendomen, utan även andra världsreligioner. Om läraren lyckas visa hur de olika religionerna både speglar varandra och har ett förhållningssätt gentemot varandra får nog kursen anses vara lyckad. Om däremot läraren är en av dessa humanister som känner avsmak för religionen får däremot inte barnen ut särskilt mycket av religionstimmarna.
Vi bahá’í-troende har två problem på många skolor. Dels har våra barn genom våra s.k. barnklasser fått lära sig ganska mycket om världens religioner redan innan de får religion som ämne i skolan. Vi lär dem och försöker vida dem att religion är vackert, och att alla religioner har en liknande kärna. Vi lär dem om faran med fundamnetalism och den vantolkning av religionens ord som en del vuxna tar till för att kunna puckla på människor som tillhör en annan religion. När det sedan är religion på schemat i skolan, ligger de bahá’í-troendes barn och deras kompisar ganska långt före de andra barnen. Det tragiska är att barnen får en splittrad bild – har föräldrarna rätt, eller har den måttligt intresserade läraren rätt när det gäller förhållningssättet till religion.
Katri Linna säger följande:
Religionsfriheten bör innebära att aktivt kunna leva ut sin religion i vardagen. Till exempel ska man ha rätt att uppfostra sina barn enligt sin tro. Det är självklart att föräldrar har rätt att uppfostra sina barn utifrån sin religion om de är troende. I barnens rättigheter ingår rätten till uppfostran. Vi tror ibland att alla andra uppfostringsmetoder är helt neutrala. Vi tror att vi inte överför någonting vid frukostbordet så länge vi inte pratar om Gud, men det är fullkomligt nonsens.
Vi bahá’í-troende lär våra barn att samhället vinner mest på att religionen och vetenskapen arbetar tillsammans i harmoni. Dessa två krafter – som båda är en gåva från Gud – stärker varandra och håller också koll på varandra så att ingen av krafterna drar iväg åt fel håll.
Det andra problemet är att många av de lärare som ansvarar för religionsundervisningen hävdar att Bahá’í inte är en världsreligion. Jag vet inte om detta beror på läroplanen eller på lärarutbildningen. Faktum är emellertid att FN och andra internationella organisationer liksom Encyklopedia Britannica och de flesta andra uppslagsverk menar att Bahá’í visst är en världsreligion. Inte beroende på antalet aktiva bahá’íer, utan av den anledningen att Bahá’í efter Kristendomen är den mest spridda religionen i världen. Om en religion finns representerad med nationell ledning och lokala samfund i de flesta större städer i 250 länder och territorier så måste det väl vara en världsreligion.
Mina barns religionslärare visste inte ens om att Bahá’í existerar.
VÄGEN MOT VÄRLDSENHET 